hm

Väntar på Christo nu för att spela Heroes Of Might And Magic som han så länge har tjatat om. Men det kommer bli kul! Ska ladda upp med chips och cola som en äkta gamer 8D

Såg på Scrubs idag när jag åt lunch och reagerade igen starkt på hur dom framställer hypokondriker i den serien. Jag må älska Scrubs och tycka att serien är genialisk på alla sätt och vis, men ändå stör jag mig något enormt på hur dom driver och nästan hånar den enda hypokondriker som finns med. Iofs är väl hela Scrubs väldigt oseriös rakt igenom så man får väl ta allt med en nypa salt, men jag blir lika irriterad nu som första gången jag såg den här episoden.

Dom framställer herren i avsnittet som någon slags idiot, ett pucko som vill vara sjuk. Han är lite smått galen och vill bli testad för allt möjligt för att han tror sig ha allt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag stör mig på så enormt... Det känns som att dom har glömt den största delen i att lida av hypokondri, och jag kan medge att jag delvis varit där själv, det allra värsta i denna "sjukdom" är rädslan. Ingen VILL vara sjuk. Att vara hypokondriker innebär att man mycket riktigt hittar alla möjliga sjukdomar som verkar passa in precis på en själv och tror att man har precis allt som finns, men en annan stor del i det hela är att man ständigt oroar sig och är rädd för att faktiskt vara sjuk. Man är så livrädd att man bara måste kolla upp vilka tänkbara sjukdomar som finns och har väldigt lätt att bli lurad av vanliga symptom. Sen när man får besked av läkare att man är helt frisk så blir man så chockad att man bara antar att det skett något misstag, eftersom man är så bombis på att man är sjuk. Man litar inte på någon och är totalt övertygad om att något är fel, men hela, hela tiden så hoppas och ber man att man ska vara frisk. Och hela, hela tiden så är man scared to death att det ska vara något seriöst fel på en. Aldrig någonsin vill man vara sjuk. Aldrig.

Som tur är har jag dragit mig ur den där härvan, det var ett elände att vara mitt i det. Gick inte en dag utan att jag fick ångest över att jag kanske skulle dö. För det var det jag trodde. Skönt att slippa skiten! Och skönt att mina hjärtklappningar kommer väldigt sällan numera, det hänger väl ihop. Antar jag. Nu ska jag som nämnt ovan hämta mina spelchips och vänta på Christo! Trevlig Lördagkväll!
2 kommentarer