Frappe + dimma
Nu sitter jag här, med ett glas iskall frappe framför mig och med gitarren i famnen. Det är en sån där kväll när allt verkar alldeles helt perfekt. Jag har precis varit ute med Domino i dimman, Lovisa och Nora sällskapade oss också. Mitt på vägen mellan skogarna och ängarna gick vi och det var som om tusen älvor dansade runt oss. Dimman var så tät att det enda man kunde urskilja var konturerna av några träd, kanske en elstolpe här och där. Husen och alla dess varma sken som vanligtvis brukar brinna bland träden var som uppslukade av jorden. Vi vandrade som i ett stort moln, alla fyra. Lite kusligt var det, men samtidigt så mysigt.
Både vi och hästarna var klädda i gult, reflexer är alltid bra att ha, speciellt när det är mörkt och dimmigt. Det var som om alla ljud dämpades där i suddet också. Alldeles tyst och fridfullt var det, dimmigt men ändå varmt, underbart. Det är något alldeles speciellt med att se världen mellan två hästöron. Det är något alldeles speciellt med att sitta på Dominos rygg också, något obeskrivbart. Min fina lilla häst.
Nu ska jag sätta mig ner med papper och penna och leva ut mitt tillfälliga lyckorus. Frappen är snart slut. Jag hade en bra dag idag på stan också, med tjejerna. Värt att nämnas. Det är skönt att vi träffas även fast vi inte har skolan där vi kan springa in i varandra längre.
Jag tänker avsluta mitt andra blogginlägg med ett enda långt ord som förmodligen bara en enda person kommer att fatta.
SPAAAAAAAAAAAAAAACE!